Himlen Kan Vänta!

Detta är min berättelse om min motorcykelolycka den 30 Maj 2003.
Jag har satt ihop detta för vänner och bekanta som frågat om vad och hur det hände.
För andra motorcykel kompisar och även andra trafikanter kan det säkert finnas nåt att lära också från min berättelse. Om det kan så ett frö av eller bli en tankeställare i omdöme, så är det värt att skriva historien likväl som att läsa den.

• Avfärd från Rockhampton middag den 30:e Maj.


• Olycksplatsen.


• Hur det hände.


• Med ilfart till Lasarettet.


• Operation.


• Intensivvården.


• Tillfrisknande.


• Varför hände det, vad gör man?
• Foton
• Länkar och E-mail-kontakt

Det var många små händelser som ledde upp till denna bråkdels sekund av katastrof. I läderklädsel, kraftiga boots, benskydd och hjälm, styrde jag vid 12 tiden motorcykeln söderut i strålande solsken och under blå himmel. Vägen till Brisbane 60 mil, var numera nästan rutin. Med detta strålande väder och över 30 års motorcykel erfarenhet, 7500 mil på denna HD, var man lugn. Där fanns ingen stress och inga orosmoln utmed min horisont idag. Annorlunda är det ju när man kör iväg i mörkret, i kraftig helg trafik och ösregn.

Man gled obekymrat på en skön tripp och stannade och tanka i Calliope, 11 mil söderut. Jag snackade med en annan Harley åkare på väg norrut. Utan brådska dunkade jag på söderut i 100km/t ungefär. Jag skulle snackat lite längre med den andra Harley knutten, så hade jag blivit försenad tillräckligt med sekunder.

Där fanns inga vägmarkeringar för infarten till macken som utmed huvuddelens av såna typer av infarter annars är tydligt vägmålad med linjer och pilar. För ett par år sen stannade vi där och fikade med familjen och svärmor, under ett vackert pontiana träd, och snackade lite med Kiwi, en långtradarkompis. .

BP macken har en nordlig och en sydlig infart. Vi kör ju på vänster sida här, så på väg söderut så är det lite extra brett bara vid den norra infarten, för att passera dom som skall svänga in på macken. Försök nu att föreställa er hur ni närmar er här.

Kan ni föreställa er? Jag håller 100 knutar och har efter reaktion mindre än tre bil längder på mig att göra nåt, eller circa två sekunder. Nej, att bromsa är värdelöst, med denna lilla sträcka och tid. Man behöver mer än 16 meter för att stanna när man håller 100 km/t. Till vänster är det sluttande grus vägren och dike och träd. Bilen framför mig är i princip stillastående utan att blinka för sväng och jag har ingen mötande trafik, så jag väjer åt höger.

I samma ögonblick precis när jag passerar hans bakflygel börjar han också att svänga åt höger. Jag lägger ned så mycket jag kan och sen lite till. Pang!! Som en gong-gong i mina öron låter det när jag smäller i kofångarens högra hörn fram. Det är nedre vänstra benet som smäller av som två tändstickor, benet är ju mot tank och motor vid smällen. Vänstra sidoväskan slits från sina fästen med våldsam kraft. Utan att haft chans att bromsa nåt alls så blir kraschen rätt våldsam. Jag slår i marken som en meteorit. Strax innan insåg jag att detta var slutet, i den farten går det illa.

Jag kände hur jag höll på att slitas itu, som av fyra hästar. Det blev inget direkt slag mot huvudet. Jag var strax vid fullt medvetande. Genom visiret såg jag hur jag låg i en konstig ställning.

Någon lade mig försiktigt på rygg och började prata med mig. Mitt nedre ben kändes väldigt underligt. Benet var helt klart väldigt brutet, men fortfarande skyddat av mina läderbenskydd som jag en gång köpte billigt på en loppmarknad som skydd under svärds fäktning.

En annan motorcyklist snackade med mig också. Ambulansföraren, Jimmy, fann att pulsen accelererade oroväckande, medan blodtrycket bara dalade. Han insåg att jag hade allvarliga inre blödningar, då ingen synlig blödning fanns. Jag började svälla om buken.

Med fallande blodtryck funderade dom på att först ta mig till Gladstone som var närmare men en mindre stad. En till flaska blod och dom kunde precis hålla blodtrycket något stabilt lite längre.

Resan verkade ta en evighet men slutligen var vi framme i Rockhampton på Heli Pad landningen vid lasarettet. Från båren skrev jag in mig i all hast genom att rafsa nåt på några papper. Sen försvann mitt medvetande. Förutom enstaka luckor då drogerna avtog och ersattes med mardrömmar och halv uppvaknande, så försvann Juni månad för mig helt. Denna kväll hade Ann kontaktats och var på väg upp till Rockhampton.

Efter att dom fixat tunntarmen, fick den läggas in igen och diverse grejor sys. Mina lungor gav upp efter all blodtransfusion och jag hölls igång med respirator och slangar ned i halsen ned till lungorna.

Under de första 24 timmarna hade jag 14 påsar med blod och 32 påsar totalt. En del bevakning fodrade att en tunn slang behövde införas strax nedanfor örat på halsen genom halspulsådern nedåt ända till hjärtat. Denna slang användes också att tillföra morfin och andra mediciner som höll mig nedsövd. Det var också ett sätt att snabbt tillföra mera blod då det blev för akut. Denna grej och ställning syddes fast i på halsen och efter slitage fick ommonteras på andra sidan efter en vecka.

Efter operationen stängdes också hela matsmältningen av. Näring och vätskor gavs intravenöst i 4 veckor. Eftersom magsyra produceras hela tiden måste den också tappas hela tiden. Med alla dessa slangar och nålar och avkännings instrument uppkopplat, så gällde det för dem att hålla mig någotsånär still, genom konstant nedsövning, till en viss grad.

Nästa dag lagades benet. Genom den våldsamma skadan stod det benpipor ut och reparationen behövde förstärkning med en stång i nån slags legering och fyra skruvar. Stången monterades inne i det kraftigare av de två benen och är fortfarande där. Men mina trogna benskydd hade räddat alla mjukdelar, så att mitt tillfrisknande senare skulle visa sig rekordartat en månad senare när bukskadorna läkt färdigt. Det tunnare av de två nedre benets ben fick senare läka mera som ett nyckel ben. Det fick söka sig ihop med den andra biten och under flera år så småningom bilda ett rakt ben.

Under all denna tid, hade Ann tagit ledigt från jobbet i Brisbane och satt vid min sida. Hon var nästan alltid där. Under många veckor av halv medveslöshet och neddrogad, lugnades jag ofta av hennes lilla hand eller av att hon läste högt i nån bok. Då jag var något vaken, fast drogad, var hon den enda jag vågade lita på. Även en del sjukhuspersonal var högt mistänkta i min drogade sneda verklighet och i mina mardrömmar.

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle varit utan Ann's stöd och närvaro. Efter de första två veckorna med respirator genom munnen skar dom "upp halsen" på mig och kopplade respiratorn den vägen. Så småningom, efter tio dar, fick dom igång min egen andning, under kortare perioder, genom en ventil i den uppskurna halsen.

Dom hade slutligen upphört med de sövande drogerna, men jag kunde inte kommunicera. Utan tal och med alldeles för svaga händer kunde jag heller inte ens skriva. Det var otroligt frustrerande.

Jag hade två CAT scanns, en operation till och väldigt många röntgen bilder för att helt säkerställa resultatet av min bukoperation och kolla hur lungorna hämtade sig. Där var nämligen en del skrämmande och kritiska tillstånd under de första veckorna. Sjukhus personalen var som änglar med sitt tålamod och uppmuntring. Jag insåg heller inte först att mina barn regelbundigt också kommit på besök. Dom bodde ju denna månad med Ann i vårat Rockhampton hus.

Det var egendomligt under alla dessa veckor att inte få ett uns mat och ännu värre att inte få dricka en droppe. Det gjorde ont att lära sig att svälja igen. Mot slutet på intensiven kunde jag krama om barnen också och mera uppskatta all uppvaktning i form av blommor, kort och fruktkorgar från släkt och vänner. Mardrömmarna och de sneda verklighetsbilderna var äntligen borta.

Efter kärlek och omvårdnad i hemmet med muskel träning och sjukgymnastik så var jag helt återställd. Först nu reflekterade jag överhuvudtaget på motorcykeln som var total kvaddad. Sent i Augusti körde Ann och jag, i vår 38 år gamla Amazon och trailer, 320 mil rundtur till Victoria i Södra Australien, med återresa genom Sydney, för att inhandla en ny motorcykel. Det blev så omständigt ty i hela landet hade jag endast hittat en enda identisk Harley årsmodel, färg och model, med bara 400 mil på mätaren, 7100 mil mindre än den förra.

Ann och barnen som gav enormt stöd, alltid glada och uppmuntrande allihop. Lyckönskningar och böner från släktingar och vänner när och fjärran, slutligen kanske det även fanns äkta himlens änglar som tillsammans med alla andra gjorde detta mirakel möjligt och gav mig en till chans att slå tärningarna i livets korta spel. Ja jag har tydligen fortfarande mera att uträtta här.

Om där hade varit en tyngre lastbil hade den saktat ned mer innan den väjde så där, så jag fått en aning om vad som höll på att hända. Om det varit en vanlig bil framför mig hade jag sett faran genom dess rutor. Hade den lätta lastbilen inte varit så brett och högt lastad hade jag också säkert sett faran innan den slängde sig på mig.

Men vad skulle JAG gjort annorlunda? Vad skulle du gjort annorlunda? Ok du kanske inte är helt inriktad på en farlig hobby och intressen som motorcykelåka, men detta kan hända andra trafikanter också. I slutändan är det alltid ens eget fel, men låt oss leka med tanken att skylla på nån annan.

Bilen framför mig saktade inte ned eller gav nån varning utan bara i sista sekunden serverade en dödlig överaskning. Bilen som svängde hade enligt polisrapport först försökt bromsa in till den nordliga infarten men sen fortsatt till den södra. Vid norra infarten fanns det asfalt att passera till vänster, om nån som skulle behöva svänga höger. När bilen nått södra infarten hade nog dess blinker slocknat ty den var inte på när jag fick se bilen och beslöt väja höger.

Min slutsats är.
a) Närhelst man har lyxen att kunna hålla längre avstånd, ja längre än text boken säger, så ta den chansen. Dubbla avståndet. Bland alla olyckor mellan bilar som färdas åt samma håll, hade säkert majoriteten inte hänt med dubbelt avstånd emellan.
b) Om du är närmare för du är i begrepp att köra om, se till att manövrera och kika ordentligt för att komma underfund med vad som är framför bilen du skall köra om.
c) Så fort man närmar sig en påfart, avfart, korsning, hållplats eller liknande, dubbla det redan säkra avståndet till bilen framför, speciellt om bilen framför skymmer sikten mycket. Allt möjligt kan hända i en korsning skymd av bilen framför.

Du kanske inte håller med om denna slutsats, men om du gör, se till att göra nåt för att komma ihåg slutsatsen annars kanske du måste gå igenom samma upplevelser eller värre.

E-mail kontakt: 

Länkar att Kolla in:

En uppmanings artikel till motorister att bidraga till räddningshelikoptern Careflight Appeal
Förra motorcykeln när jag lämnar Melbourne
Country Musik, Jättegrottor and Million Dollar Utsikt..
Utflykt till the Great Ocean Road
Den nya motorcykeln
Careflight Australia (Helikopter räddningstjänsten)