De så kallade Moeraki Boulders, på väg till Dunedin var ett dussintals stenkulor på sandstranden, en del stora som bilar och runda som klot, med distinktiva mönster, verkligen ett naturens under. Dom är inte säkra på hur eller varför dom bildas.
Det skottska Dunedin imponerade med branta gator, den brantaste gatan på södra halvklotet och ett jättestort naturligt hamninlopp, som vi färdades 3 - 4 mil utmed, på smal och slingrig klippväggsväg till spetsen av en halvö som kantade inloppet ända ut till Portobello (vacker hamn), där vi campade.

Längst ut på halvön, var vi på en guidad Albatross tur. Vi såg många Albatross som ruvade eller skötte sina kycklingar. En del stora ena gled förbi och visade upp sitt enorma ving-spann (största flygande sjöfågel). Visste ni att de spenderar sina första fem år utan att sätta foten på fast mark, bara glida över södra stilla havet och ishavet.

Flera hundra meter upp på en bergskam låg ett skottskt slott. Vi tog korta branta vägen uppför berget till ena otroliga utsikter över hamninloppet och havet, kantat av väldiga träd och grönt. Det var ett av många ställen för utsikt vi kan rekommendera.

Efter en sevärd kustvägs resa till Invercagill, besökte vi världens södraste motor tävlingsbana, ett arv efter Burt Munro (Världens Snabbaste Indian - film och verklighet). Våra Ulysses klubb vänner Jill och Max körde oss (i bil) till sevärdheterna, ut till sydspetsen och runt Invercagill, samt bjöd på mat, husrum och sällskap. Vi kollade även in den äkta Burt Munro motorcykeln (med kåpa), som visades i en järnaffär, inte i museet.

En annan vägsträcka med väldiga utsikter tog oss till Doubtful Sound - Lake Manapouri, Te Anau och en trevligt backpacker stuga där vi bodde i två nätter. Vi hade en lång båt-tur i Te Anau till lysmask grottor på andra sidan sjön. Man tog sig in och ned i smala sprickor och på gångar och till slut i en liten roddbåt kom in under ett vidsträckt tak i en stor grotta med lysmaskar ovanför våra huvuden.

 

         3